HÄR HÅLLER JAG TILL FRÅN OCH MED NU.

Robert Alicea Private First Class

Alla hade FNL-märke och USA var mördare. Vietnameserna var idealister som kämpade för hem och familj. USA sände sina fattiga svarta som tvångsinkallade till ett krig de inte förstod, ännu mindre sympatiserade med. Kennedy, Johnson och Trick Dick Nixon… mördare. Löjtnant Calley i Song My, mördare. Napalm mot små barn. Saigons polischef som skjuter en misstänkt VC i tinningen på öppen gata. Brinnande buddistmunkar. Plutonen. Apocalypse Now. Deer Hunter. Full Metal Jacket. Rock’n'roll-kriget. Hendrix. Paint it black.

Allt i en osorterad röra av intryck, sanningar och myter om ett krig som pågick för länge, länge sedan i ett land långt borta. Naaaam. I was in Naaam.

58 178 döda. Åtminstone är det så många namn på det remarkalbla minnesmonument som finns i Washington DC, The Wall. Av dessa dog ungefär 12 000 av något annat än direkta stridshandlingar. Sjukdomar, bilolyckor, självmord eller så är det bokförda som döda efter att har varit mer eller mindre oförklarligt försvunna i mer än 40 år.

Yngst är Dan Bullock, 15 år, äldst är Dwaine McGriff 63 år. 997 av dem dödades under sin första dag i Vietnam. Fler än 1 000 på sin sista tjänstgöringsdag.

Jag tänker försöka berätta om några av dem som finns med på monumentet. Om deras liv. Hur de dog och vad det gjorde emd den samtid de levde i. Jag vill göra det mest för att jag nu vet att mycket få av dem om ens någon var mördare i en traditionell mening. De var i Vietnam för att utkämpa ett krig där frontlinjer saknades. Ett krig deras presidenter gärna sluppit. Ett krig som inte gick att vinna men som inte heller förlorades.

Tanken är att försöka tränga bakom de kortfattade officiella noteringar som meddelar;

PERSONAL DATA
  Home of Record: New York, New York
  Date of birth:  Friday, 08/06/1948

MILITARY DATA
  Service:        Army  (Selective Service)
  Grade at loss:  E3
  Rank:           Private First Class
  ID No:          52755832
  MOS:            95B10 Military Police
  LenSvc:         Between 1 and 2 years
  Unit:           B CO, 720TH MP BN, 89TH MP GRP, 18TH MP BDE, USARV

CASUALTY DATA
  Start Tour:     Wednesday, 07/17/1968
  Cas Date:       Tuesday, 10/01/1968
  Age at Loss:    20
  Remains:        Body Recovered
  Location:       Bien Hoa, South Vietnam
  Type:           Hostile, Died
  Reason:         Other Explosive Device - Ground Casualty

Jag tröttnade. Mest på mig själv men också på att skriva om AIK även här. Jag kunde ju förstås ha skrivit att jag tröttnat men,,, ja va fan.

Julen har jag ägnat åt research om det svindlande ämnet Vietnamkriget. Rock’n'rollkriget. Dominoeffektskriget. Helikopterkriget. Det krig jag växte upp med. Sakta tonar en bild av kriget fram som inte riktigt stämmer med den jag haft hittills. Och givetvis är det tiden som förskjuter perspektivet. Jag är född på dagen tio år efter att Hiroshima för alltid hamnade i världens medvetande som en ond dröm.

Snart har det gått 20 år sedan Sovjetunionen brakade ihop. Tio år hit, tjugo år dit och det är redan mer än 40 år sedan Steve Srsen dog i Vietnam. Lika länge sedan är det som Gary Giovannelli gjorde sin sista tur med PBR-95. Gary som redan tjänstgjort i ett annat krig – Korea – och som egentligen inte behövt åka till Vietnam. En veteran från ett krig vi nästan glömt, han blev 20 år. Jag skall försöka skriva lite mer om Vietnam och om de unga män som dog där. Mest för att jag hoppas att det är liye mer begripligt än det faktum att deras barn och barnbarn nu dör i Irak.

Jag antar härmed “Godisgris” utmaning (samt tackar för inbjudan). Man är ju ingen bangande bajare eller så.

Regler:
1. Publicera reglerna på din blogg.
2. Svara på de sex 8-sakerna
3. Meddela de utmanade på deras bloggar

 

8 favoritprogram
1. Allt på History Channel
2. Fawlty Towers
3. Brideshesd Revisited
4. Dragons Den
5. Hells Kitchen
6. 08 Fotboll på Svenska Fans
7. Kullamannen
8. Allt med Svullo

 8 saker jag gjorde igår
1. Jobbade som en jävla hund
2. Körde 58 mil till Landskrona
3. Gick på bolaget i Mjölby
4. Somade i soffan
5. Letade förgäves efter en tröja som bara är borta
6. Tittade på På spåret och älskade Björn Hellberg
7. Hade ångest för tvättstugan
8. Älskade med min fru

 8 saker jag ser fram emot
1. Åka till Florida
2. Premiären på Råsunda
3. Att hälsa på min guddotter i England
4. Att fira jul med mina söner
6. Våren
7. Whiskey
8. Att älska med min fru igen

 8 favoritrestauranger
1. Backstugan i Filmstaden
2. Dannys Corner i Landskrona
3. KB Smålandsgatan
4. Tennstopet
5. Nos Ancestres de Gauloises,  Ile de Cite Paris
6. Sjömagasinet Göteborg
7. Pumphuset, Borstahusen
8.  Zum Wilden Hirsch, Salzburg

 8 saker på min önskelista
1. SM-Guld
2. En tweedkostym
3. Lyckliga barn
4. En resa till Normandie
5. Att mitt åppelträd växer
6. Att Leif GW Persson skiver mer om Bäckström
7. Att joag kan fortsätta jobba med det jag gör nu
8. Att vi får möta dif i kvalserien i hockeyn

EM-uppehåll. Uppehåll för EM. Fy fan.

Jag känner faktiskt inte något särskilt inför detta EM och det svenska lag som skall spela där. När det väl är dags för match kommer jag naturligtvis att ”hålla på Sverige”. Så är det ju. Men jag har inte några speciella förväntningar och är heller inte särskilt nervös. Jag brukar vara riktigt jävla nervös när Gnaget skall spela, till och med ångestfylld. Mitt känslomässiga engagemang i Kenny, Ivan, Arne och Mats är så oändligt mycket större än det jag upplever inför Chippen, Daniel Andersson och djurgårdsjäveln Micke Dorsin.

Dödsstöten mot mitt intresse kom när Tjerna inte blev uttagen. Skandal förstås och det slutgiltiga beviset på att förbundskaptenerna hajjar noll. Obegripligt! I skitmatchen mot Landskrona som vi borde avgjort tidigt blev Tjerna utbytt, vad händer då tror ni? Just det 0-1 förstås. Den mannen skall vara på planen för att vi skall vinna.

Den senaste tidens ökade motsättningar mellan SvFF och oss supporters bidrar också till mitt ointresse. Den hype man med hjälp av Sportbladet, Camp Sweden och andra pajasar försöker skapa – lyckats skapa omfattar en massa människor som normalt inte går på fotboll. De ansiktsmålade tomtarna med clownhattar som ser EM som ett event mer än som ett mästerskap i fotboll. De finns överallt. På Highbury är de japaner som käkar popcorn, sitter ner på stolarna och applåderar, köper matchtröjor och undrar var Beckham är. Skall man se fotboll i England får man gå på div. 3. Där är det fortfarande pang på med enbenta donkeys, shredded chicken och wank wank på läktarna.

     Pajashatt för pajaslag. Finns också i blått och gult.

För att markera att jag är sur och dessutom mycket mer hard-core än alla andra kommer jag att titta på EM bara i smyg. Surrogatet för Gnaget på Råsunda blir Väsby och damerna. Resten av tiden skall jag ladda för Örebro borta.

Men EM? Jag är skeptisk.

Förlust igen. Men ändå, har vi skapat lika många chanser på hela säsongen sammanlagt som igår? Har vi sett mer loja och ointresserade ut? Hur långt har det gått när jag avviker från mitt vanliga skällande a la Råsundafetto de luxe och istället tycker synd om Per Karlsson? Om Daniel Öhrlund?

Är hela världen så begåvad och klok att de förstår vad det är som är AIKs idé? Att de på allvar greppar vad det är som är så viktigt att hålla fast vid? Är det bara jag som inte begriper ett skit av de kryptiska utläggningar som kommer ur Rikard Norling efter det obligatoriska “ehhhhhhhhh” då det skall svaras på frågor?

Förstår alla andra varför Dulee spelar på kanten? Har han plötsligt tappat egenskapen att bli bra när han får ha mycket boll? Är det viktigare att vila Arnefjord, Rubarth och Özkan än att försöka ställa upp med starkast möjliga lag? Är det någon som tror att Özkan någonsin kommer att spela en match för AIK igen?

Är det någon som tror att vi slår dif med 3-0 på torsdag och att jag då inte kommer att se några som helst problem med AIK?

Fotbollsvetenskap.

Min gode vän Johan Nilsson, för oss Gnagare kanske mer känd som K-B eller Kettle Black, driver den lysande bloggen “AIK från (In-) sidan.” Bloggen har officiell prägel men tonläget och anslaget är väldigt fjärran från den knastertorra floskelfyllda rapportering som vi från stå ut med på andra sidor. Extra stor betydelse har det att AIKs officiella hemsida aikfotboll.se, om man skall uttrycka det väldigt snällt, haft igångsättningsproblem, barnsjukdomar och som det förefaller dunkelt tänkta tankar om vad vi läsare vill ha.

Senast på bloggen finns en debatt, eller kanske snarare ett samtal, mellan K-B och den eminente fotbollsanalytikern Igor M Hedman a.k.a. Bomber Boy. Du hittar alltsammans här. Här snackar vi djupdykning i spelsystem, rollfördelning, fotbollsfilosofi och inte minst Henrik Rydströms föreställningsvärld – on and off the pitch…

Det är onekligen en gripande läsning för ett ordinärt Råsundafetto vars taktiska funderingar brukar inskränka sig till;

1.) ATTACK ATTACK ATTACK!
2.) BORT MED BOLLJÄVELN!
3.) KOM IGEN – KÖTTA!

4-3-1-2 hade jag som portkod i många år. Jag trivdes aldrig riktigt i den kåken.

Skall jag vara allvarlig för en stund så är greppet att skriva på djupet riktigt bra. Min egen upplevelse av en fotbollsmatch blir bättre och mer intressant när jag får tillfälle att tala med t ex Johan före och efter match. Trots att jag själv spelat och sett massor av matcher tycker jag att det finns en klar poäng i att låta sig ledas i det landskap där folk “droppar”, där lag blir “långa” och där 4-3-2-1 inte bara är en sifferkombination.

Nu avvaktar jag med spänning hur media kommer att förhålla sig till att Bajens olika supportergrupper uppmanar til bojkott av bortamatcherna mot GAIS och Kalmar. Bojkotten är förstås inte riktad mot något av dessa lag utan mot det förslag till skärpning av ordningen och redan under och i ansluning till match som SvFF och SEF lagt fram. Det jag läst luktar panik och det finns en uppenbar risk att allsvenskan i fortsättningen avgörs vid sammanträden i stället för på planen.

 Conny Torstensson i tidstypiska polisonger. 

Jag borde väl börja med att tala om hur roligt det skall bli att allsvenskan drar igång igen. I största allmänhet alltså. Plikten kräver det. Men så fort försäsongens rosenröda förhoppningar övergår i den tid då allt börjar formeras i slagordning ger sig den fladdrande oron till känna. Jag slås av insikten att ”nästa år – då jävlar”, det är nu. Snart. Allt blir till spöken och demoner. Läs bara denna korta rad hämtad från hemsidan;

Sön

30/3

15.00

Kalmar FF

Råsunda

Kalmar alltså. Sju man över 190 cm, tre bröder och några brassar Nanne-drillade som vore det en Preussisk hedersvakt. De kommer till Råsunda för att jävlas med AIK.

Vi kommer med all sannolikhet att vara fler än 20 000 på plats och vi kommer alla att ha vårt eget förhållningssätt till vad som utspelas på planen. Vi går dit i varierande grad av sans och balans. Jag kan bara berätta om mitt sätt. Inte för att framstå som speciellt hard-core eller för att söka efter olycksbröder och systrar som förstår mig. Bara för att berätta.

Att följa AIK i vått och torrt har sitt pris och jag kan knappast säga att det blivit lättare att hantera den oro och ångest som är min ständiga följeslagare från den tidpunkt jag får veta att Kalmar kommer till Råsunda på den dag det är upp till bevis för årets upplaga av ärans och hjältarnas lag. Samma känslor framkallades av Degerfors (2005), Gelfe (2006) och så detta Kalmar som vi förlorade, 0-1, mot i premiären förra året.

Det händer att jag vaknar kallsvettig efter att drömt onda drömmar om en händelse som inträffade för snart fyrtio år sedan.
Jag var 16 år, året var 1971 och polisongerna regerade på världens arenor. Längst hår och tjockast polisonger fanns i Åtvidaberg. Åtvid som detta år spelade i Europa och mötte bl a Chelsea som man slog ut ur cupvinnarcupen.

Familjen kände folk som jobbade på Facit i Åtvidaberg. Facit hade vid denna tid ännu inte dragits i den kris som så småningom ledde till att företaget i det närmaste försvann. Det var en tid då skrivmaskinerna och räknesnurrorna regerade, farsan rökte i bilen och ingen hade barnbilstol.
Jag lyckades få familjen att förlägga ett besök till Åtvid under helgen 25-26/9 och därmed kunde jag gå på Kopparvallen och se AIK mot Åtvid. Jag var en väldigt ensam Gnagare omsluten av segervissa Östgötar. Jag var från sta’n och jag är övertygad om att jag kände mig lite överlägsen de i mina ögon tämligen bondska unga män som ju inte begrep något alls om fotboll.

Det blev 8-2 till Åtvid. Jag tror inte AIK släppt in åtta mål i en tävlingsmatch någonsin förutom då denna söndagsjävel mitt Östergötland! Jag kan inte minnas att jag någonsin varit så tillintetgjord. Kanske hade det gått bättre om släktingarna hånat mig och jagat mig med käppar ut ur Åtvidaberg. Som det var nu tyckte de mest synd om mig på det där överseende sättet.

Hemresan minns jag inte mycket av. Man skyddar sig genom att förtränga vissa saker men långt därnere i dypölarna på botten av min själ bubblar det. Och ibland stiger resterna av ett PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, upp till ytan.

Jag utgår ifrån att flertalet av de er läsare inte var närvarande vid detta tillfälle men icke desto mindre har ni blivit utsatta för samma sak. AIK-ÖIS förra året någon? Barca i CL? Det finns att ta av onekligen. Så om något av nedanstående symptom känns igen så vet du vad det beror på från och med nu;

- Återupplevande i form av återkommande, påträngande minnesbilder av den traumatiska händelsen. I vaket tillstånd eller i form av mardrömmar.

Alain Sars ger klartecken för bytet samtidigt som Barca lägger upp bollen för hörna och flyttar upp allt folk i AIKs straffområde.

- Undvikande som innebär att den drabbade försöker undvika allt som på något sätt påminner om traumat. Det kan leda till att personen isolerar sig från familj, vänner och arbetskamrater.
Dagen efter derbytorsk; ”Jag vägrar sportnytt , jag går upp till lilla TV:n och kollar på Guldvideon från -98 istället. –  Nej älskling, pappa kan inte läsa om Guldlock och björnarna nu. Jag måste göra en jätteviktig sak”.

- Överdriven vaksamhet och minnesförlust. Den överdrivna vaksamheten innebär onormal lättskrämdhet, irritabilitet, omotiverade vredesutbrott , koncentrationssvårigheter och sömnstörning.

”Halv tre, jag måste sova nu… Men jag säker på att det såg ut som om Nisse haltade… Elljuströjorna var så snygga… Tänk om den där jävla Rydström gör mål… Nu somnar jag snart… VEM SKALL DÖMA OSS MOT KALMAR? Jag slår vad om att det blir… zzzzzzzzz.

Jo, jag drömmer faktiskt om Åtvid borta ibland.

I see you stand like greyhounds in the slips,
Straining upon the start. The game’s afoot

Den 30:e är dags.

Det finns en nästan maschosistisk njutning i att stå i en begynnande lerpöl i Halmstad och se AIK torska mot HBK. Dimma, duggregn, eller snarare engelskt drizzle, korv, inga läktare och ett osannolikt antal Gnagare som lider… Halmstad ja, det är ett jävligt konstigt lag. Kroniskt underskattat med en tränare som ser tvärförbannad ut när han är glad och ett antal spelare som lika gärna hade kunnat vara Ukrainare som är ytterligt framgångsrika i K1 eller Ultimate Fighting. Komplettera detta med några sprinters och en brasse som tunnlar folk stillastående så…..

Mest synd var det om Tjerna som inte hade ett enda rätt utom ett inkast. Per Karlsson njöt inte heller av ögonblicket precis. Tror jag. Ivan, Lucas, Jorge och Bojan kämpade och gav aldrig upp men väldigt lite kom ut av allt slit. Vi kom ingenvart – så var det. Andra skriver bättre analyser än jag så jag nöjer mig med att ge några bilder som andra kanske inte sett;

Nästa gång du ser Valdemarin, kolla vaderna. De är sådana där body-buildervader som bara inte finns. Det är nog därför han inte kan dra upp strumporna helt. Han skulle dö i vadkramp helt enkelt.

Varje gång Öhrlund släpper in ett mål brukar jag säga ” kan inte Bergh få chansen snart”? Det skall jag sluta med. Daniel kom tillbaka – allt är förlåtet. Och då var ändå Bergh inte dålig. Inte alls.

Mer om matchen inklusive en mer begåvad analys än min fruset huttrande missnöjda finns här.

Det riktigt hårda gossarna skulle vidare från Halmstad för att se Pixbo-Gnaget. Som belöning fick de en torsk till. Hata Göteborg! 

Alla som är förvånade över att Peter Forsberg är skadad räcker upp handen nu.

   Skyttekung?

Februaris enda fördel visavi januari är att det ljusare. Åtminstone lite. Dagarna har blivit längre och det är ganska uppmuntrande att se den antika filmen på TV där solen går upp och ner och där man dessutom får se vad som vunnits i tid sedan förra veckan.

Det är väl det enda saldo som förbättras så här års… Förutom tillgången på fotboll. Redan på lördag är det hemmapremiär vilket förkortar fotbollsvärldens längsta försäsong något. Det blir intensivt matchande framöver men det kanske kan vara ett sätt att förbereda laget för vad som komma skall. April ser jävligt jobbig ut få ren svenska. Särskilt schemat med raddan TFF, glenn och dif inom loppet av en vecka ser intressant ut… (Se förra inlägget).

Inför säsongen är jag alltid tvivlande och negativ. Sannolikt en försvarsmekanism. Men när jag kommer in i den loopen låter det ungefär såhär i skallen;

Dulee gör sig omöjlig och blir bänkad. Özkan har inte kropp för fotboll och kommer aldrig tillbaka. Lucas och Ivan säljs tidigt. Målskyttet fortsätter att vara ett problem. Dulees frånvaro tvingar oss att försöka spela mer på kanterna men Pavey behöver rehab, Bojan kommer för långt in i banan, Anchén längtar hem och Rubarth är avstängd, igen. Öhrlund är inte i balans. Marcus Jonssons formkurva fortsätter nedåt. Norling blir ifrågasatt. Skadespöket kommer tillbaka på allvar.

Så blir det naturligtvis inte, i alla fall inte samtidigt. Om jag får önska mig en sak av säsongen så är det att vi får en AIK:are som skyttekung för första gången sedan Kurre Hamrin.

I år – då jävlar!