Som uttolkare av tecknen i skyn, bottensatsen i ölglaset och rynkorna i min panna samt i viss mån Gnagarnas kollektiva tecken på mental(o)hälsa;
Den mildare graden av depression, alltså nedstämdhet är här. Den ligger som en våt yllefilt över det som bara för några månader sedan kunde beskrivas som våra inre somarängar.

Det var oundvikligt och det är kanske också nödvändigt att detta händer. Vi har ju provat det mesta. Den skräniga euforiska känslan från -98. Det blodiga knogtuggandet hösten 2004 följt av att få tarmarna utslitna och tvingas se hundarna tugga på dem, det var den 1 maj 2005 vi tvingades agera Tsarfamilj och fick se bolsjevikerna i form av Väsby trampa runt i vårt Vinterpalats 1-2, 1-2, 1-2… Vi har varit på Highbury (requiescat in pace), och vi minns Alain Sars och Barcelona hemma. We have had our share of amateur football and the fucking Champions League. Så, vad händer just nu?

Pia har alltid hävdat att det inte är nyttigt att bli symbiotisk med saker man inte kontrollerar.  En samlad beskrivning av oss Gnagare är att stora, kanske allt för stora delar, av det vi kan kalla vår allmänna mentala status är direkt avhängig resultatutvecklingen för AIK s fotbollslag. Vilken chimär vi än väljer att tro på, hur mycket solsken vi än försöker blåsa upp i arslet på oss själva så är detta sanningen, vi kan inte påverka resultaten.

Detta gör oss bräckliga. Skilsmässor kan hanteras, bekymmer med barnen lösas, arbetsrelaterat trassel redas ut och ekonomiska spörsmål klaras oavsett resultaten. Frågan är bara på vilket sätt vi gör det. Efter 0-0 mot TFF och 0-3 mot konkursmässiga bajen i hockey blir måndagens vedermödor så betungande och energikrävande att vi går in i oss själva. Vi plaskar runt i dypölarna på botten av våra själar och orkar knappt kika fram under den där våta yllefilten.

Vagt och avlägset kan vi förnimma känslan från förra året då IFK Glenn kollektivt sket på sig och vi krossade dem på Råsunda. Men vi kan inte leva på den känslan och vi kan inte kapitalisera på den längre. Kontot är tomt, hösten är här och det är för sent att plantera om blommorna i trädgården. Bara utsikten att vi skulle avsluta säsongen med förlust hemma mot HATA GÖTEBORG och 0-0 mot Kalmar därmed krattandes manegen för Tobias Hysén eller Stefan Batan är nog för seriösa suicidtankar. Så är det kanske för fler än för oss Gnagare. Flertalet av dem som nu skriver på GF är utagerande desperata och inför insikten att det är kört med guldet sparkar och slår de åt alla håll. ”Den brända jorden” upphöjs från taktik till mål. Kan vi inte vinna kriget så skall vi vart fall förstöra allt vi lämnar efter oss under reträtten. Det kan vara en klok taktik. Om man har någonstans att retirera. Har man inte det så är det bara Götterdämmung och Ragnarök, något som inte på allvar kan rekommenderas för ett lag som i april ståendes på noll poäng skall möta Norrköping i första omgången.

Vi har alla vårt eget förhållningssätt till uteblivna framgångar för AIK, precis som vi har det till dito uteblivna framgångar för oss själva. Vi flyr, vi går i barndom, vi rationaliserar eller tar till den försvarsmekanism som passar oss bäst. Som kollektiv reagerar vi mer förutsägbart. Vi blir nedstämda. Eller kanske till och med deprimerade. Vi lägger upp oss på soffan och tar ett samtal med oss själva, skriver ut en dos alkohol eller ett alternativ, hinkar och knaprar – överlever – men roligt är det inte. Vi kan och kommer aldrig heller att på allvar kunna förklara för varandra vad nederlagen på en fotbollsplan gör med oss. Det behövs heller inte. Lider någon här hälften så mycket som jag själv är han eller hon i behov av hjälp – så tänker vi. Den enda verksamma kuren är tyvärr bara en kombination av bra spel, många poäng och känslan av att ”vi vinner”, på alla plan.

Jag har aldrig förstått mig på begreppet ”att dela någons sorg”. Jag tror heller inte att det är möjligt att dela någons nedstämdhet eller depression. Men vi kan göra skillnad för varandra.  Jag erinrar mig en dikt av Bodil Malmsten, fritt ur minnet är det så här;

Världen deltar i sorgen, står det. Så går det inte till. Sorgen är inte tillgänglig för världens allmänna deltagande. Sorgen är enskild och personlig, sorgen är bara din.

Världen kan bara fortsätta som om någonting hänt.

Det har hänt. Jag är här. Vi är här.

Vi tränger oss på med att vi finns i all vår otillräcklighet. Är det ingenting jag kan göra? Ingenting? Vi är här – det vet du.

Jag kan inte dela din sorg; den är odelbar, hel. Jag är den skonade delen av dig. Jag vill bara säga att vi är här. Vi omger dig.

Innan och efteråt. Det där ögonblicket innan. Den där evigheten efteråt.

Jag ber inte om ursäkt för att mina ord är så små. Jag vill bara säga det en gång till:

Vi är den del av dig som blev skonad. Vi är här.

Bodil Malmsten är sannolikt AIK.