Skyttekung?

Februaris enda fördel visavi januari är att det ljusare. Åtminstone lite. Dagarna har blivit längre och det är ganska uppmuntrande att se den antika filmen på TV där solen går upp och ner och där man dessutom får se vad som vunnits i tid sedan förra veckan.

Det är väl det enda saldo som förbättras så här års… Förutom tillgången på fotboll. Redan på lördag är det hemmapremiär vilket förkortar fotbollsvärldens längsta försäsong något. Det blir intensivt matchande framöver men det kanske kan vara ett sätt att förbereda laget för vad som komma skall. April ser jävligt jobbig ut få ren svenska. Särskilt schemat med raddan TFF, glenn och dif inom loppet av en vecka ser intressant ut… (Se förra inlägget).

Inför säsongen är jag alltid tvivlande och negativ. Sannolikt en försvarsmekanism. Men när jag kommer in i den loopen låter det ungefär såhär i skallen;

Dulee gör sig omöjlig och blir bänkad. Özkan har inte kropp för fotboll och kommer aldrig tillbaka. Lucas och Ivan säljs tidigt. Målskyttet fortsätter att vara ett problem. Dulees frånvaro tvingar oss att försöka spela mer på kanterna men Pavey behöver rehab, Bojan kommer för långt in i banan, Anchén längtar hem och Rubarth är avstängd, igen. Öhrlund är inte i balans. Marcus Jonssons formkurva fortsätter nedåt. Norling blir ifrågasatt. Skadespöket kommer tillbaka på allvar.

Så blir det naturligtvis inte, i alla fall inte samtidigt. Om jag får önska mig en sak av säsongen så är det att vi får en AIK:are som skyttekung för första gången sedan Kurre Hamrin.

I år – då jävlar!