Jag tröttnade. Mest på mig själv men också på att skriva om AIK även här. Jag kunde ju förstås ha skrivit att jag tröttnat men,,, ja va fan.

Julen har jag ägnat åt research om det svindlande ämnet Vietnamkriget. Rock’n'rollkriget. Dominoeffektskriget. Helikopterkriget. Det krig jag växte upp med. Sakta tonar en bild av kriget fram som inte riktigt stämmer med den jag haft hittills. Och givetvis är det tiden som förskjuter perspektivet. Jag är född på dagen tio år efter att Hiroshima för alltid hamnade i världens medvetande som en ond dröm.

Snart har det gått 20 år sedan Sovjetunionen brakade ihop. Tio år hit, tjugo år dit och det är redan mer än 40 år sedan Steve Srsen dog i Vietnam. Lika länge sedan är det som Gary Giovannelli gjorde sin sista tur med PBR-95. Gary som redan tjänstgjort i ett annat krig – Korea – och som egentligen inte behövt åka till Vietnam. En veteran från ett krig vi nästan glömt, han blev 20 år. Jag skall försöka skriva lite mer om Vietnam och om de unga män som dog där. Mest för att jag hoppas att det är liye mer begripligt än det faktum att deras barn och barnbarn nu dör i Irak.