Något har hänt. Tidningsrubrikerna handlar inte längre om AIK-relaterade skandaler, värvningskaos i Solnaklubben eller kontraktsstrider i AIK. Istället kan vi läsa om straffexcersis i dif, tränarkaos i Helsningborg och att Oremo inte alls var klar för dif eller någon annan klubb heller. AIK däremot tar hit en provspelare från Uruguay dag ett och signar honom dag tre. Nyheten om att Dulee Johnson är i Birmingham kommer från – AIK och inte från Laul eller Lundh.

Jag tycker att det mesta känns bra inför säsongen. Även om jag har en del frågetcken (vad händer om Dulee försvinner, hur är skadeläget osv.) så har jag stort förtroende för AIKs ledning. Ingen som lyssnat på Rikard Norling kan ha uppfattningen att han skulle komma i närheten av att slarva med laget. Aldrig. Som vanligt är det enda som oroar mig på allvar – målskyttet. Hoppet är att Ivan och Lucas börjar ösa in mål och att Miran kommer tillbaka från sin skada som pånytfödd. Kan dessutom Bojan göra 8-10 mål så kanske, kanske, kanske…

Det blir en lite konstig säsong pga EM. Kikar man på programmet ser det minst sagt kompakt ut de veckor som det är spel. Se bara på denna minst sagt intensiva vecka;

Fre	18/4	19.00	Trelleborgs FF	Råsunda		<!––>
Mån	21/4	19.00	IFK Göteborg	Göteborg		<!––>
Tor	24/4	20.00	Djurgården	Råsunda		<!––>
Sön	27/4	15.00	Gefle IF	Gävle

 

Mot denna bakgrund gör det kanske inte så mycket att vi missade internationellt spel i år. Hur de lag som räkna med att ha nyckelspelare uttagna till landslagsspel resonerar vet jag inte, det kommer att behövas breda trupper i dessa klubbar i alla fall.

Årets gissningar;

• Landskrona Bois går upp från Superettan
• Tjerna gör sin bästa säsong någonsin men lägger sedan av
• Arnefjord blir bäste försvarare
• dif blir årets krislag
• bajen blir guldkandidat (mkt bra mittfält)
• ifk glenn rasar ihop
• Ljungskile hänger kvar
• Helsningborgs tränarkaos fortsätter – Sten Inge är vid säsongens slut ordförande, tränare, materialare, naprapat, publikansvarig, sportchef, klubbdirektör, bingolottoansvarig, caféchef, sponsorchef och massör.
• Henke Larsson går till Högaborg.
• Laul blir utkörd från fotbollsgalan med 3,67 promille i blodet.
• Domarna blir ännu sämre i år.
• De assisterande domarna blir ännu sämre än domarna.
• Det kommer att bli debatt om målkameror.
• Sverige blir utslaget i gruppspelet i EM.
• Camp Sweden blir mer pajasaktigt än vanligt, och det vill inte säga lite.
• Zlatan gör inget landslagsmål i år.
• Huligandebatten blossar upp igen.

Så blir det.

 

Vi AIK-supporters måste ha någon sorts svårslaget rekord när det gäller att vara politiskt inkorrekta. Det har kanske varit på det viset länge. Tänk bara på den tid då det var näst intill omöjligt för en vanlig dödlig att komma med i AIK som medlem. Faktum är att den första supprterklubben som startades 1951 inte fick ha AIK-märket utan tvingades skapa ett eget märke. Inte så vackert kanske men jag är säker på att det bars med stolthet.

Så till bilden längst upp. Så här berättar Johan Segui om bakgrunden: ”Året var 1986, vi skulle ner till malmö för avgörande sm-final.
Vi var 19 bast, jag var den enda av oss med bil & körkort så det var ju enkelt, in i bilen, mot grötlandet!
Bilstereon gick på högsta volym med punkbandet Stockholms Negrer, med paradnumret, ”DÖD ÅT ALLA”…
I bilen hade vi bl.a. en svensk flagga, svart el-tejp, säkerhetsnålar, ett AIK tygmärke.
Efter dryga 60 mil med denna ”DÖD ÅT ALLA” hit dånandes i bilen, så föll det sig naturligt att dessa komponenter som fanns i bilen resulterade i en svensk flagga med budskapet DÖD ÅT ALLA med ett AIK märke som avsändare.
Punkigt och utan eftertanke och inte genomtänkt alls. Vi var vana att bli bespottade och vara i minoritet, men det hindrade oss inte från att dominera totalt.
Att vi sedan torskade med 5-2 med offside mål och annat fusk är en annan historia.
Det jag vill ha sagt med detta är att tiderna förändras. Då snittade vi 400-500 på norra, Idag snittar vi ca 5000 på norra. Vår historia & framtid hänger naturligtvis ihop, det som kändes helrätt då, känns mindre rätt idag.
Skulle jag vilja ha det ogjort? Nej. Skulle jag göra om det? Nej”.

Få har bättre koll på Black Armys historia än Johan. Själv minns jag mest de totalt politiskt inkorrekta ramsorna som t ex. ”Stoppa ANC de svarta terroristerna -Solidaritet med Sydafrikas vita”. Det låg inget djupare bakom detta. Rasister, nazister och liknande grupperingar fick aldrig något fäste på Norra. Tack och lov.

Fortfarande när det är svarta rubiker om allt och alla i AIK (det har varit kravaller i Belgrad på en Röda Stjärnan-match och jag väntar bara på att Expressen skall göra kopplingen till Bojan Djordic) och när vi torskar ett derby kan jag få tillbaka den där känslan; DÖD ÅT ALLA!

Mats Olsson på Expressen behöver uppenbarligen vila upp sig. Det måste vara fruktansvärt ansträngande att lägga så mycket energi på att hata AIK från alla vinklar och i alla sammanhang. För att hjälpa Mats har jag skrivit hans nästa krönika, det är bara att signera och publicera Mats…. Puss på dig….

 

Satt en gång på läktaren bredvid Djurgårdens ordförande. Han hade likadana skor som Cesare Maldini hade när jag mötte honom i Milano för några år sedan, typ. Det är viktigt vilka skor en ordförande har, typ. Typiska sosseklubbar förser sina ordföranden med Eccodojjor och det blir ju väldigt folkhemskt.

I pausen upptäckte jag till min glädje att det fanns Coors i VIP-baren. Påminde mig om när jag hängde på en bar i Tucson och skulle se Sir Douglas Quintet på 70-talet. Där hade man inte Coors. AIK, de jävla asen, kör med Åbro… Tjenare….

Fick ett mejl från signaturen Fotbollsfanset.

”Varför skriver du aldrig om fotboll egentligen?”

Tjena! Det är ju det enda jag gör. Och om AIK. Jag trotsar Firman. 

Ralf Edström tittade förbi och hälsade. Minns –74 när Ralf gjort den där drömbaljan på Sepp Maier och vi satt framför teven och jublade. Vi drack Renat och Trocadero. Skitgott! Kommer väl snart tillbaks i någon bar. AIK hade ingen spelare med i -74 års lag heller. Jävla skitklubb.

Djurgårn är bra. Men Bajen är bättre. Fast de inte vinner allsvenskan i år. Snackade med Mats Härd på GP, han säger att nästa år vinner nog Elfsborg. Kul för Hisingen att få ett guld i så fall. Kim Källström spelade i Hisingen innan han blev svensk och kom till Djurgårn har jag hört. AIK har bara loosers i sin trupp, får väl se om porrkungen kan skaffa något nytt.
Mats Härd satt och drack en ”Tryckfelsnisse”, skitgott! Det är en sexa Tequila och glögg i en sejdel.

Nu skall jag sätta betyg på alla allsvenska lag! 

Blåvitt får en 4:a för de vann ju.
Bajen får en 6:a, jag bjuder på Kvarnen!
AIK får en 1:a, fast inte placering, är jag rolig eller… 
Djurgårn får en 2:a, det är ett lag i kris ju…
Malmö kan jag inte sätta betyg på. Jag skulle ha sett dem men då gick jag på Hipp med Jalle och Nisse från Wilmer X istället. Så var ju den kvällen körd om man säger så……

Veckans lista;

Toppen

1. Doctor Peculiars Manic Blues System. Live trippel! KÖP!
2. Jan Tauer i Djurgårn för att han inte klipper sig.
3. Brovigrillen i Solna, skitgott mos och en snubbe som gillar Doctor Feelgood i luckan, respekt!

Botten

1. AIK porr -Dulee Johnson – våld – nazister och pedofiler.
2. Offside, ja jag menar både tidningen och regeln. Jävla snobbprylar båda två

Såg att Stefan Ishizaki hade slarvigt knuten slips då han gick förbi mitt bord i baren på Arlanda. Kan ingen lära grabbarna att detta är ett av kriterierna som klubbarna väljer spelare efter. AIK har ingen enda välklädd spelare.
Tänk bara på Cesare Maldinis skor, typ.

Jag vet, jag borde inte ha tittat. På Fotbollsgalan alltså. Få saker är pinsammare, mer krystat och så tillkämpat roligt. Frågan är vad jag skulle gjort själv om jag fått fria händer och obegränsad budget för att fylla samma roll som galan förväntas ha?

Inledningsvis får jag ju köpa det faktum att det hela har karakären av firmafest. Oavsett budget finns det ganska små chanser att jag skulle kunna få pristagarna att genom utbildning i retorik, elchocker eller intensiv mediaträning att säga något som ens skulle vara i närheten av sprituellt eller originellt. Antalet stjärnor med internationell lyskraft är ju också begränsat. Zlatan och Marta. Klart Slut. Dessutom måste ju sändande kanal få ha med sina egna självutnämnda stjärnor i form av Jihde, Ekwall, Lundh och Wenström. I sina egna ögon är de själva mer intressanta än nästan vilken fotbollsspelare som helst.

Det kanske är hopplöst? Kombinationen TV4 – SvFF – Sportbladet – Camp Sweden – politiskt korrekt vurm för damfotbollen är kanske för mycket?

    Charlie Granfeldt avböjer att kommentera

Som Gnagare är man knappast van vid positiv särbehandling. Man är inte van vid positiv behandling överhuvudtaget. Särskilt inte i media. Där är vi orcherna från Barad Dur, själlös boskap som klumpigt marscherar i ändlösa rader på jakt efter människokött. Vi drivs på av Nazgulerna från Firman, alla förrädare, skurkar, pederaster, mördare och skummisar ses av det locklösa ögat i Dallastornet på Råsunda. Saker och ting kan vara rumsrena och accepterade tills dess att AIK blir inblandat. Då blir vad som uppfattas som harmlöst, till exempel pornografi, något helt annat.

Vi har ju seglat genom ännu en ”mediastorm” kring AIK. Denna gång regisserad av inte bara av Robert Aschberg utan också av den självutnämde porrkungen Berth Milton. Undra på att media vaknar. AIK – PORR – FIRMAN – SKANDAL – NAKENCHOCK – PORRKUNG – RASAR MOT… osv osv osv

Om Berth och Robert talar sanning eller inte spelar mindre roll. Det mesta talar för att det som påståtts inte är sant. Men att det inte är sant är ju inte en lika stor nyhet som att PORRKUNGEN TAR ÖVER AIK…

Viasat som äger TV 3 har goda förbindelser med Milton. TV 1000, ett av systerbolagen, visar ju filmer som ”Young Asses of Tahitian Island” och ”Sex Trainer” varje kväll. Om Milton äger aktier i Viasat vet jag inte men de hjälps åt att tjäna pengar.  Milton producerar och Viasat distribuerar. Men de sitter ju i det Vita Tornet där alla goda samlats för att försvara den fria världen mot AIK. Då är allt tillåtet. Tydligen.

Three Rings for the Bajen-kings under the sky,
Seven for the Djurgårds-lords in their halls of stone,
Nine for Glenn Men doomed to die,
One for the AIK-VD on his dark throne
In the Stadium of Råsunda where the Shadows lie.
One Ring to rule them all,
One Ring to find them,
One Ring to bring them all and in the darkness bind them
In the Land of Råsunda where the shadows lie.

Visst skulle det vara roligt att höra en enda fotbollsspelare svara på en fråga utan att inleda med ett ”neeej” följt av ”det är bara att köra på”, ”vi får se hur långt det räcker” eller ”en match i taget”.

Visst skulle det vara roligt om AIK gjorde mål lite oftare. Det senaste kom mot dif, 24/9 var det väl?

Visst är det roligt att HBK torskade med 9-0? Visst är det ännu roligare att BP tog tre nya poäng mot dif? Visst är det roligt att ett lag som AIK spelade ut och förlorade 0-1 mot är Svenska Mästare. Visst skall det bli roligt att se om IFK får böter för pitchningen. Vi fick 150 000 efter Västerås borta -05. Men det är väl skillnad. Vi är orcher och IFK är…. Lasse Kronér?

En uppmaning till alla er som sänder mail, skickar lappar eller i övrigt kommunicerar med mig i skrift och avslutar med; Mvh, mvh eller MVH, ge fan i det. Kan ni inte ta er samman till något bättre än denna förkortning går det lika bra att låta bli att skriva en hälsningsfras eller att klämma till med något annat.

Thd (typ hej då), Md (mors då), Spd (skit på dig), Ktd (kamma till dig) eller något annat antyder åtminstone ett uns av tankemöda och därmed strävan. Är jag inte värd det kan ni lika gärna låta bli. Avsluta bara med namnet. Hellre. Faktiskt.

 

Som uttolkare av tecknen i skyn, bottensatsen i ölglaset och rynkorna i min panna samt i viss mån Gnagarnas kollektiva tecken på mental(o)hälsa;
Den mildare graden av depression, alltså nedstämdhet är här. Den ligger som en våt yllefilt över det som bara för några månader sedan kunde beskrivas som våra inre somarängar.

Det var oundvikligt och det är kanske också nödvändigt att detta händer. Vi har ju provat det mesta. Den skräniga euforiska känslan från -98. Det blodiga knogtuggandet hösten 2004 följt av att få tarmarna utslitna och tvingas se hundarna tugga på dem, det var den 1 maj 2005 vi tvingades agera Tsarfamilj och fick se bolsjevikerna i form av Väsby trampa runt i vårt Vinterpalats 1-2, 1-2, 1-2… Vi har varit på Highbury (requiescat in pace), och vi minns Alain Sars och Barcelona hemma. We have had our share of amateur football and the fucking Champions League. Så, vad händer just nu?

Pia har alltid hävdat att det inte är nyttigt att bli symbiotisk med saker man inte kontrollerar.  En samlad beskrivning av oss Gnagare är att stora, kanske allt för stora delar, av det vi kan kalla vår allmänna mentala status är direkt avhängig resultatutvecklingen för AIK s fotbollslag. Vilken chimär vi än väljer att tro på, hur mycket solsken vi än försöker blåsa upp i arslet på oss själva så är detta sanningen, vi kan inte påverka resultaten.

Detta gör oss bräckliga. Skilsmässor kan hanteras, bekymmer med barnen lösas, arbetsrelaterat trassel redas ut och ekonomiska spörsmål klaras oavsett resultaten. Frågan är bara på vilket sätt vi gör det. Efter 0-0 mot TFF och 0-3 mot konkursmässiga bajen i hockey blir måndagens vedermödor så betungande och energikrävande att vi går in i oss själva. Vi plaskar runt i dypölarna på botten av våra själar och orkar knappt kika fram under den där våta yllefilten.

Vagt och avlägset kan vi förnimma känslan från förra året då IFK Glenn kollektivt sket på sig och vi krossade dem på Råsunda. Men vi kan inte leva på den känslan och vi kan inte kapitalisera på den längre. Kontot är tomt, hösten är här och det är för sent att plantera om blommorna i trädgården. Bara utsikten att vi skulle avsluta säsongen med förlust hemma mot HATA GÖTEBORG och 0-0 mot Kalmar därmed krattandes manegen för Tobias Hysén eller Stefan Batan är nog för seriösa suicidtankar. Så är det kanske för fler än för oss Gnagare. Flertalet av dem som nu skriver på GF är utagerande desperata och inför insikten att det är kört med guldet sparkar och slår de åt alla håll. ”Den brända jorden” upphöjs från taktik till mål. Kan vi inte vinna kriget så skall vi vart fall förstöra allt vi lämnar efter oss under reträtten. Det kan vara en klok taktik. Om man har någonstans att retirera. Har man inte det så är det bara Götterdämmung och Ragnarök, något som inte på allvar kan rekommenderas för ett lag som i april ståendes på noll poäng skall möta Norrköping i första omgången.

Vi har alla vårt eget förhållningssätt till uteblivna framgångar för AIK, precis som vi har det till dito uteblivna framgångar för oss själva. Vi flyr, vi går i barndom, vi rationaliserar eller tar till den försvarsmekanism som passar oss bäst. Som kollektiv reagerar vi mer förutsägbart. Vi blir nedstämda. Eller kanske till och med deprimerade. Vi lägger upp oss på soffan och tar ett samtal med oss själva, skriver ut en dos alkohol eller ett alternativ, hinkar och knaprar – överlever – men roligt är det inte. Vi kan och kommer aldrig heller att på allvar kunna förklara för varandra vad nederlagen på en fotbollsplan gör med oss. Det behövs heller inte. Lider någon här hälften så mycket som jag själv är han eller hon i behov av hjälp – så tänker vi. Den enda verksamma kuren är tyvärr bara en kombination av bra spel, många poäng och känslan av att ”vi vinner”, på alla plan.

Jag har aldrig förstått mig på begreppet ”att dela någons sorg”. Jag tror heller inte att det är möjligt att dela någons nedstämdhet eller depression. Men vi kan göra skillnad för varandra.  Jag erinrar mig en dikt av Bodil Malmsten, fritt ur minnet är det så här;

Världen deltar i sorgen, står det. Så går det inte till. Sorgen är inte tillgänglig för världens allmänna deltagande. Sorgen är enskild och personlig, sorgen är bara din.

Världen kan bara fortsätta som om någonting hänt.

Det har hänt. Jag är här. Vi är här.

Vi tränger oss på med att vi finns i all vår otillräcklighet. Är det ingenting jag kan göra? Ingenting? Vi är här – det vet du.

Jag kan inte dela din sorg; den är odelbar, hel. Jag är den skonade delen av dig. Jag vill bara säga att vi är här. Vi omger dig.

Innan och efteråt. Det där ögonblicket innan. Den där evigheten efteråt.

Jag ber inte om ursäkt för att mina ord är så små. Jag vill bara säga det en gång till:

Vi är den del av dig som blev skonad. Vi är här.

Bodil Malmsten är sannolikt AIK.

Var är jag – och varför?

Landskrona. Jag kan inte påstå att jag hade någon särskild relation till staden under min uppväxt. Landskrona var senare i livet och under många år staden jag åkte förbi på väg till Malmö eller till kontinenten.  Från E6an kunde jag se kranarna som sträckte sig mot himlen och horisonten och jag trodde mig veta något om ett fartygsvarv vid deras fötter. Jag visste naturligtvis också en del om Landskrona Bois som med ojämna mellanrum spelade i allsvenskan och då kom på besök till Råsunda för att spela mot mitt AIK.  Men det var ungefär allt. Det krävs mer för att skapa en relation till en stad och till en bygd.

Jag är numera Landskronabo på deltid. Det har förändrat min relation till staden och till människorna som bor och arbetar här. Det har också förändrat mitt förhållande till mig själv. Som de flesta är jag på ständig jakt efter mig själv. När jag kommer till Landskrona blir det snarare så att mig hittar jag. Det är så annorlunda, det är så… annorlunda men ändå inte.  Jag sade till P i somras att det ibland kändes som att komma hem till Solna 1967. Inte sagt för att antyda att Landskrona skulle ligga 40 år efter och inte sagt för att påstå att Stockholmsregionen är nutid och Landskorna dåtid, tvärtom. Lasse Åberg har sagt att nostalgi är en sorts konverterad framtidstro. Men nostalgi är knappast vad jag känner när jag sitter på Seglarpaviljongen en sommarkväll och tar en öl. När Poul kommer ut och bjuder på en lille Gammeldansk och då är det närvaro jag känner. Det är här och nu i Landskrona.

En av de första vardagarna i Landskrona skulle jag ordna några ärenden. Detta var före det att jag insåg att det är fullt möjligt att lösa det mesta per cykel så jag tog bilen. Allt var annorlunda jämfört med att göra motsvarande sak i Solna. Det fanns parkeringsplatser, det var inte några köer vare sig till bankomaten eller på Apoteket och jag var tillbaka hemma efter en kvart. Ändå var tempot lägre än hemma. Människor talade mer med varandra och det tog tid. Sakta tvingades jag anpassa mig till att det går att leva och att få saker uträttade trots att det som skall göras tar längre tid än trettio sekunder. Det gjorde något med mig, något bra tror jag. Jag sökte mig – Mig hittade jag.

Bilden av Landskrona.

Fler än jag borde cykla ner vid Slottscaféet, fortsätta vägen mellan de bokstavligt sagolika kolonistugorna för att så småningom ta sig ner till Strandvägen och havet. De borde i sakta mak trampa bort mot Borstahusen, stanna till vid en bänk och låta blicken vila vid horisonten. De borde äta lunch på Pumphuset som jag gjorde och de borde låta sig välkomnas av den underbare skåning med ursprung från de brittiska öarna som serverar och konverserar med samma ackuratess. Innan jag kom till Landskrona för att själv uppleva staden fick jag min bild av den genom tidningar, radio och tv. Det var ingen ljus och positivt färgad bild jag fick. Förvisso är det så att medias uppgift inte primärt består i att förmedla gulliga mysreportage, något som de tycks ta på stort allvar när det gäller Landskrona. Men, det finns en uppenbar risk att vi som bor, arbetar och lever i Landskrona börjar tro på den ganska ensidiga bild som förmedlas. Att vi blir defensiva och nöjer oss med lama försök att tala om att ”det är inte så farligt”… för dem som undrar hur det är.

De före detta grannar, goda vänner, släktingar och de av barnens vänner som varit på besök ser det ljusa och vackra i Landskrona. De tar tillvara allt staden har att bjuda vare sig det är närheten till havet och kontinenten, de välskötta parkerna med sina skulpturer, de glada vänliga människorna, den fria entrén på museet, Konsthallen, fotbollssveriges godaste kokta med bröd eller Landskronakarnevalen.  De badar med oss i Ålabodarna, de tar golflektioner av Henrik Ljung på Glumslövs GK, de följer med Rolle Rundqvist på fotboll och framförallt skapar de en bild och en känsla som är deras egen, inte medias. De tar de möjligheter som finns att skapa en egen relation till staden, bygden och människorna.

Att komma hem.

Så ligger staden då plötsligt där som ett löfte. Jag har klarat av rutten Linköping, Jönköping, Åsljunga och jag har åkt förbi Helsingborg. Jag väljer ”innervägen” via Glumslöv trots att häxan i min GPS påstår att det är närmare att ta E6 an. Jag har fått nog av motorväg. Jag vill se Hilleshögs Dalar och jag vill åka förbi Curlinghallen och IP. Att komma till Landskrona en fredagskväll efter en veckas jobb börjar mer och mer likna en känsla av att komma hem. Hem till det, vart efter tiden gått, allt mer välkända och invanda men också till den trygghet jag förknippar med hemkänsla. Sakta rullar jag förbi Kyrkogården, ned för Eriksgatan och bort till Kasernplan. Där vänder jag och kör hem. När jag står utanför bilen är det sent, plötsligt tycker jag mig känna en svag doft av hav. Det är som om staden viskar till mig; Älska mig så lovar jag att älska dig tillbaka.

De som skall dö hälsar dig. En lämplig inskrift över ingången till gästernas omklädningsrum på Vångavallen kanske? Visst var det höst. Visst blev det 0-0 och visst har vi tappat form sedan sommarens glansdagar. All respekt för Trelleborg som mönstar de i topplagen ratade Haynes och Berg som stjärnor dock. Guldchansen, i den mån den funnits på allvar, är borta. Nästa år då jävlar.